En lördagskväll som denna sitter jag för mig själv hemma hos mor och far. Dagen har jag tillbringat med min kära Cathrine, som jag nu har lämnat av på tågstationen. En kväll i ensamhet väntar alltså. Inte mig emot, faktiskt. Jag kan behöva lite lugn och ro, så att jobbet orkas med i veckan. Jag började alltså jobba i torsdags och kan se fram emot ytterligare fyra veckors slit. Fast pengarna kommer att rulla in, så lite nöjd är jag allt ändå.

Måste som vanligt redovisa för mitt underliga liv i drömmarnas värld. Jag kanske skulle döpa om denna sida till min "drömblogg" istället. Det tycks ju vara ett återkommande tema. Hur som helst, här kommer 'Historien om tuggummibomben'...

Jag stod där i ett gigantiskt rum, fyllt av diverse folk. Rummet var lite speciellt byggt. Längs den högra väggen fanns ett antal flygplansstolar uppställda, precis som i ett flygplan. Längst fram i "planet" stod ett antal personer, däribland en kille i min ålder. Mörkhårig, lade jag märke till. Jag visste precis vem det var då, men inte nu längre. Nu var det ju också självklart att jag skulle gå fram till honom för att ta boken ur hans hand. En minimal bok, som tydligen var något slags bevismaterial. För vad, kan man undra? Ja, det är det ingen som vet..

När jag tog boken ifrån killen, vände han sig mot mig och tittade på medan jag lade in den i en liten, genomskinlig plastpåse; en sådan påse man använder i deckarserier. Jag höll som bäst på att stänga igen påsen då killens tuggummi flög ur hans mun och lade sig i ena änden av påsen. Strunt samma, tänkte jag och fortsatte att stänga påsen. Killen flippade totalt ur och började skrika att jag var tvungen att sluta. Varför sluta? Jo, för att tuggummit var en bomb, som skulle sprängas om jag rörde i den. Den hjältemodige killen tog tuggummit från påsen. Under en millisekund var faran över. Sedan hände det. Han tappade tuggummit på marken...

Folk sprang åt alla håll, i hopp om att klara sig undan bomben. Först stod jag blixtstilla, förmodligen i något slags chocktillstånd. Någon skrek åt mig att springa och jag följde efter denne. Vi sprang längs raderna av flygplansäten. Efter tillräckligt många meter, kastade vi oss bakom stolarna och väntade på bomben. Smällen var enorm, precis som i alla actionfilmer. Jag klarade mig dock. Min vän bredvid klarade sig. Sedan gick jag (som den ansvarsfulla detektiv jag var) för att se om alla andra levde. Folk gick omkring, sotiga i ansiktet, men tycktes må hyfsat okej. Det var också då jag vaknade upp ur drömmen.