Kära farmor,
 
Igår, klockan 17:37, var det elva år sedan du försvann från oss. Nu har jag levt halva livet utan dig. Ändå känns det inte så. Tiden går alldeles för fort. Vem kunde ana att du skulle ryckas ifrån oss så snabbt? Jag önskar att jag hade fått mer tid att lära känna dig, även om jag är glad att jag fick de elva åren med dig. För mig var du både min farmor, farfar, mormor och morfar. Du var den min syster och jag kunde åka till för att göra allt det där man ska göra med en farmor - plocka hallon och blåbär, spela boule, klättra i klätterstänger, plocka vita stenar (fast det var väl mest jag som var besatt av stenar), äta karameller ur den runda skålen, äta fil med socker i och diskutera vem som skulle få sova i den sköna, breda bäddsoffan. Jag är glad över att jag har fått lära känna en av mina "gamlingar" bättre.

Vill med det här inlägget bara säga att vi fortfarande minns och saknar dig. Det kommer alltid att finnas en plats åt dig i teverummet på julafton medan Kalle Anka sänds; även fast du alltid har pratat, så att man inte har hört någonting av programmet. Rest in peace, granny.