I natt drömde jag världens mest sjuka dröm.

Jag stod uppe hos kaptenen på Titanic. Först anade jag inte vilket skepp jag befann mig på. När jag sedan insåg att det var just Titanic, mindes jag alla gamla historielektioner i skolan. Isberget? Vi skulle ju köra in i ett isberg! I samma stund tanken flög förbi, fick jag syn på det. Där låg det och väntade på oss. Ovanför ytan såg det mest ut som ett lätt islager, men under ytan var isberget enormt. Skrikande försökte jag varna kaptenen och alla ombord om vad som höll på att hända. Dock var det redan för sent. Fartyget körde rakt in i isen och sjönk som en sten. Jag ramlade ur skeppet och rakt ner på isberget. Isberget som för övrigt fungerade ungefär som en balansbräda. När jag landade på ena änden, vek det sig och jag fortsatte min resa djupt ner under vattnet. Väl under ytan funderade jag på hur jag skulle ta mig upp. Det gigantiska berget var ju i vägen.. Lösningen var att ta tag i bergets underkant och skjuta undan det. Sedan kunde jag simma upp till ytan i lugn och ro. Det var inte kallt i vattnet och jag hade ingen andnöd. Vilka lungor jag måste ha!

Väl uppe vid ytan, försökte jag ta mig upp på land. Plötsligt befann jag mig på min gamla grundskola och letade efter överlevande i korridoren. Alla hade klarat sig, utom Sosso och Johan, som var spårlöst försvunna. Hade de dött? Efter en stunds letande, påstod någon att den sett båda två oskadda. Med detsamma kom de gående, väldigt glada. Johan hade med sig Marabou-choklad, som han åt och bjöd på.

I nästa sekund låg jag på en bänk i min gamla gymnastiksal. Någon satt bredvid mig och försökte trösta mig i mitt chocktillstånd. Jag hade nämligen insett vilken fruktansvärd upplevelse det var att sjunka med Titanic. Gympapåsen låg bredvid mig och jag struntade i att vara med på lektionen. Istället gick jag för att duscha. Funderade ett tag på om jag var i rätt omklädningsrum, men sedan såg jag Sosso och insåg att det var rätt.

Slut på drömmen.