Ibland blir jag så trött på människor. Varför finns alla osynliga regler i samhället? Vad är det som säger att man alltid måste vara glad och framåt? Är det för att folk inte kan handskas med sådant som är jobbigt i livet? Jag antar att det hela beror på rädsla; Rädsla för att det ska dyka upp problem, som ingen räknat med.

Det är när något hemskt händer i livet, som man får veta vilka ens riktiga vänner är. De som inte ställer upp i en svår situation, är inga vänner. De är inte värda att lägga sin energi på. Jag vet vilka mina riktiga vänner är. De har alltid ställt upp för mig, vad som än hänt och hur tråkig jag än varit. De har gett mig ett liv igen, ett liv jag inte skulle haft utan dem. Jag är tacksam varje dag för att jag vet att det alltid finns någon att gå till, någon jag kan vara mig själv med. Någon som känner mig bättre än jag känner mig själv.

En vän sade skämtsamt till mig igår att jag är den mest pessimistiska person han känner. Det beror förstås på hur man ser det. För andra kanske jag är pessimistisk, för mig själv är jag mer optimistisk och mår bättre än någonsin. För mig själv lever jag mer nu än jag någonsin gjort. Och jag ställer upp för mina vänner if they need me. Det är något att lägga på minnet.

Hade min första bra spelning på otroligt länge i lördags. Det kändes väldigt skönt och uppmuntrande. Hade även en rolig fest med Cathrine, Lojs och Anna, så den dagen var mycket bra. :) Fler sådana dagar till folket, tack!

Till helgen ska jag bara vila bort min förkylning och sedan ha roligt. Låter väl som en bra plan, va?