"När jag blir stor ska jag bo i en lägenhet... och så ska jag ha två kaniner!"

En tjej och kille i sjuårsåldern gick förbi min trädgård igår kväll och diskuterade sin respektive framtid. Jag, som strax innan hade varit djupt försjunken i min bok, kunde inte låta bli att lyssna på vad de hade att säga. Det är fascinerande det där med att växa upp. Vi har väl alla haft en föreställning om hur livet ska bli som vuxen. Likaså är det inte många fantasier som faktiskt har gått i uppfyllelse. När jag var liten hade jag tre förslag på yrken jag kunde tänka mig att arbeta med; författare, konstnär eller pianist. Så här i efterhand kan jag konstatera följande: Jag gav upp mina författardrömmar under nionde klass, då jag hamnade i ett tillstånd av skrivkramp, som jag faktiskt än idag inte har kommit ur. Konstnärsdrömmarna undrar jag starkt var de kom ifrån. Jag kan ju inte ens rita! Tror knappast att mina fårteckningar kommer att göra mig berömd (elleeer...?). Pianist är väl det närmaste jag kan komma min nuvarande situation, med undantag för att jag har sagt att jag aldrig ska bli lärare. Tji fick jag för det.

Det mest intressanta med att växa upp är att upptäcka hur mycket man förändras som individ. Jämför jag den person jag var på högstadiet med den jag är idag, finns det inte många likheter. Ibland är det faktiskt skrämmande hur fort förändringar kan ske. Jag skulle inte ens kunna jämföra mig själv med den jag var på gymnasiet - det har hänt för mycket sedan dess. Så tystlåten jag var förr... Tystlåten, blyg, försiktig, ordentlig. Sådan är jag inte idag; åtminstone känns det inte så. Tur det! ;)

En fråga till lilla femåriga Lylv: Trodde du att du vid 22 års ålder skulle bo i Arvika för att studera till piano- och sångpedagog? Inbillade du dig att du skulle ägna fritiden åt att gå på fester, simma och titta på sportevenemang?

- Inte en chans!