Inspirerades när jag läste Jennys senaste blogginlägg, så jag tänkte kontra med ett eget i samma tema. Nämligen temat vänskap på distans.

Det där med att ha riktigt nära vänner långt ifrån en är ingen hit; det vet väl de flesta. Flera av dem som har platsen allra närmast mitt hjärta bor geografiskt alldeles för långt bort. Jag, som är en ganska sentimental människa, har aldrig gillat stora förändringar. Därför är det naturligt att jag inte gillar situationen att vara mil ifrån de där som verkligen betyder någonting. Dock lär man sig att hantera det där. Faktum är att jag har lärt mig ganska mycket av all distansvänskap. De som verkligen, verkligen betyder någonting kommer att finnas kvar. Det spelar ingen roll hur många mil som skiljer; det enda som räknas är att båda vill behålla den nära kontakten. Mina guldkorn finns där, no matter what. Alltid, forever, til the end...

Som exempel kan jag ta min träff med Anna förra helgen. Två månader utan att ses en enda gång, men ändå var allt som vanligt från första sekunden. Lika bra som alltid. Vi kan ju varandra utan och innan nu, vi i vårt lilla gäng. Hur ofta ses vi allihop numera? Två-tre gånger per termin? Inte undra på att saknaden finns där. Tacka vet jag sommar- och julloven. Det är möjligtvis då man kan ta igen den där förlorade tiden. Annars får jag vara glad över ett telefonsamtal i veckan (om jag har tur)..

Mitt råd är helt enkelt att njuta av det ni har nu. Allting som tas för givet kommer antagligen inte att finnas där en dag; den dagen då alla flyttat vidare och skaffat sig nya liv. Njut av att kunna ses utan att planera, att kunna prata varje dag.. För det är det jag saknar: Att spontant kunna träffas utan att behöva planera händelsen i veckor innan.

Dagens tanke: Måste sluta vara så sentimental i min blogg.