Idag förbannar jag sopor och återvinning. Jag förbannar inte det faktum att folk är så duktiga att de slänger saker i papperskorgar eller att vissa till och med sorterar sopor. Det jag förbannar är att soporna växer till ett gigantiskt berg varje vecka. Att man måste springa ut ur lägenheten för att slänga soppåsen hela tiden. Det tar längre tid att gå för att slänga soppåsen än att gå till bilen. Det är längre till sopinlämningen än till Cissi. Lustigt.

För att slippa åka till återvinningen hela tiden har jag kommit på en lysande idé. Först stuvar jag in alla påsar i klädkammaren. Där står de tills jag orkar ta ut dem till bilen. När ytterligare tio år gått av mitt liv, tar jag bilen bort till återvinningen. Sedan börjar jag att bygga ett nytt berg i lägenheten. Det här är väldigt smidigt, om man bortser från det faktum att det inte går att befinna sig i klädkammaren längre. Det förklarar också varför jag skriver detta inlägg. Jag håller på och städar, vilket inte går så bra när jag inte ens kommer fram till min garderob längre. Hur blev det så här egentligen? När blev jag så lat? Jag kanske borde förbanna min lathet istället för soporna. Ja, antagligen är det väl så. Då återstår väl frågan: Ska jag sluta vara lat eller fortsätta klaga på sopberget?