Jag låg på det vita överkastet i det röda rummet; på mage med benen sprattlandes i luften. Ur cd-spelaren strömmade lugn musik och regndroppar. Framför mig låg Anne på Grönkulla uppslagen, färdig att streckläsas. Det var tomt i huset. Endast musiken och orden gav mig den där känslan. En glädjande melankoli. En längtan efter att gråta lika mycket som en längtan efter att skratta. En känsla av att leva i en trygg liten bubbla.

Varför skriver jag nu om detta? Jo, jag har suttit hopkurad hela kvällen med den känslan i mig. Den påminner mig om den där gången för många år sedan. Jag kan inte ens komma ihåg hur gammal jag var när jag läste de där böckerna. Lustigt hur livet utvecklas sig, att vissa saker aldrig förändras. En del saker tycks alltid följa med en. Ganska skönt att veta det. Veta att det finns en trygghet, var man än befinner sig. Veta var man har sig själv någonstans.