Igår hade vi tre timmars seminarium i skolan och imorse ytterligare tre timmar. Om det är någonting jag inte klarar av, så är det att sitta still under långa lektionspass. Idag var jag tvungen att gå min sedvanliga promenad i korridoren för att klara mig undan rastlösheten. Då pratar jag alltså om samma promenad som Lojs och jag brukade gå varje gång vi hade religion, psykologi eller filosofi på gymnasiet. Lojs sade alltid att hennes livsuppdrag var att hålla mig lugn. Hon studerade min rastlöshet noga under flera år för att sedan kunna avgöra exakt i vilket ögonblick det var dags att börja vandringen. Numera har jag inte så många sitta-och-lyssna-lektioner längre, men under alla seminarium kommer symptomen tillbaka. Då kan det gå riktigt illa, som i förmiddags...

Idag var Nordh tvungen att ta över Lojs plats. Han gjorde så gott han kunde för att få mig att sitta still, även om det var svårt... Jag hoppas att han inte har fått allvarliga men efter det här. ;)

H3G, minns ni de gamla tiderna?