Nu har Cissi och jag varit manliga. På riktigt den här gången. Hennes älskade bil har egentligen dragit sina sista andetag, men för att hon skulle ta sig hem till sina föräldrar, försökte vi att väcka den till liv med lite konstgjord andning. Startkablar alltså. Det var inte det lättaste. Först behövde vi få igång min bil (som egentligen inte alls kände för att starta) och sedan skulle hennes Nissan reagera på behandlingen. Efter tre försök och ett del dragande för att flytta på den stendöda bilen, gick den igång. Det blev en tur fram och tillbaka till Charlottenberg för att ladda upp batteriet. Trots vår tre timmars långa manlighet startade inte den lilla Nissan idag heller. Så det var bara att vandra ut i kylan och använda startkablarna en sista gång imorse.

Sitter nu här och sörjer den lilla bilen, som snart befinner sig på skroten. Under ett och ett halvt år har våra bilar troget stått sida vid sida. Nu är det slut på den eran. Min bil kommer att bli väldigt ensam. Jag hoppas att han inte gråter alltför mycket därute.

Ni kan ju passa på att njuta av de fantastiska bilderna på oss och bilarna. Ber om ursäkt för mina 15 storlekar för stora vantar, men är det -17 grader så vill man inte gå utanför dörren med bara fingervantar.