Vi stod där längst uppe på trappan. Mamma, pappa och jag alltså. Trappan var glashal och jag ville inte gå nerför den. Vi skulle ju inte ens gå nerför den egentligen. Dock tyckte pappa att det var jättekul att skämta med mig, så han buttade ner mig på första trappsteget. Som sagt, trappan var ju väldigt hal. Jag kanade nedför flera trappsteg, med hjärtat i halsgropen, innan det tog stopp. Puh.

- Jag vill också åka ner!
Det var pappa som ropade. Paniken kom tillbaka. Nej, han kunde ju inte åka nerför trappan! Var han dum eller? Ja, tydligen, för där tog han ett hopp ner till första trappsteget och åkte som en kanonkula mot mig. Hjältemodig som jag är, tog jag tag i hans arm i farten. Självklart var jag så stark att jag utan problem hindrade honom från att åka vidare mot en säker död. Han skrattade. Det var tydligen roligt, det här.

Nej, det var inte sant! Mamma verkade också tycka att det var jättekul att slå ihjäl sig, för nu tog även hon ett skutt ner på isen. Vid det laget hade pappa och jag tagit oss i säkerhet längst ner i trappan, så jag hade ingen chans att hjälpa henne. Hon voltade. Inte bara ett varv. Nej, två varv voltade hon. Föll till marken som en trasdocka. Jag skrek av rädsla. Hon reste sig upp utan en enda skada.

Efter det här lilla äventyret kunde vi vandra uppför trappan utan problem. Det var ingen is där längre. Ovanför möttes vi av en mängd gator. Vi var i London, det var jag helt säker på. Jag hade varit på dessa gator förr. Det var dock inte riktiga London, utan fejk-London. Jag hade gått längs gatorna i en annan dröm. Ja, jag var fullt medveten om att det här var en dröm.

Vi vandrade vidare, tills vi hittade en lokal att gå in i. Det här var någon sorts affärslokal, som var inredd som en kyrka. En liten kille satt och spelade väldigt, väldigt starkt på en orgel. Pappa sänkte orgelvolymen redan i rummet innan vi såg killen. Det tyckte han var kul. I själva orgelrummet fanns kyrkobänkar med tillhörande bord. Mamma mådde väldigt dåligt och satte sig ner. Hon var snuvig och det var ju fruktansvärt. Som tur var, kom hennes kära vän och satte sig vid henne. Denna kära vän är alltså Fredriks mamma. Hon tröstade min mamma väldigt länge och det diskuterades om alla läkare, som vägrade att hjälpa till. De hade funderingar på att gå till en engelsk läkare ett tag. Då blev mamma glad. Fredriks mamma och den hon hade med sig (Fredriks pappa?) gick iväg.

Då vaknade jag upp ur drömmen av teknikernas borrande.