Underliga drömmar
Efter tre veckors sommarlov känner jag mig fortfarande helt slut. Tänk att det kan ta så lång tid att hämta sig från skolans värld! Har i o för sig rest en hel del, så det kan ju vara en orsak.
Imorse drömde jag för övrigt konstiga drömmar, som jag brukar göra ibland. Fast egentligen vet jag inte riktigt om jag drömde eller om jag var vaken. Jag fick för mig att någon hade tagit sig in i lägenheten och stod i hallen. Det var bara det att jag inte kunde vakna upp ordentligt och öppna ögonen för att se om jag hade rätt! Istället låg jag med panik i sängen, helt handlingsförlamad. Emellanåt föll jag tillbaka in i sömnen och drömde mardrömmar innan jag återigen vaknade med samma panik. Är det någon mer än jag som sover så konstigt ibland? Det kan ta mig timmar innan jag vaknar så ordentligt att jag faktiskt kan titta! Lite läskigt nästan!
Det är sådana här morgnar man önskar att Fredrik inte åkt till jobbet så tidigt...
Imorse drömde jag för övrigt konstiga drömmar, som jag brukar göra ibland. Fast egentligen vet jag inte riktigt om jag drömde eller om jag var vaken. Jag fick för mig att någon hade tagit sig in i lägenheten och stod i hallen. Det var bara det att jag inte kunde vakna upp ordentligt och öppna ögonen för att se om jag hade rätt! Istället låg jag med panik i sängen, helt handlingsförlamad. Emellanåt föll jag tillbaka in i sömnen och drömde mardrömmar innan jag återigen vaknade med samma panik. Är det någon mer än jag som sover så konstigt ibland? Det kan ta mig timmar innan jag vaknar så ordentligt att jag faktiskt kan titta! Lite läskigt nästan!
Det är sådana här morgnar man önskar att Fredrik inte åkt till jobbet så tidigt...
Knivdramat
I natt drömde jag en konstig dröm. Har gått runt med känslan ur drömmen ända sedan jag gick upp. Det känns himla konstigt.
Jag drömde att två personer försökte knivhota mig. Egentligen borde jag väl ha blivit rädd, men icke sa nicke. Jag blev bara förbannad och skällde ut dem. Tog tag i den ena killens kniv (som för övrigt var en stor köttkniv) och bände den så att han skulle lämna mig ifred. Olyckligtvis hade han en liten tennkniv i fickan och högg mig i foten. Jag skyndade mig in i mina föräldrars hus för att ringa polisen. Först fick jag inte igen dörren, för den gled bara upp hur jag än gjorde. Sedan när jag väl kommit in till datorn, googlat fram numret till polisen och ringt upp dem, möttes jag av en telefonsvarare. "Vi har öppet på vardagar mellan 13.00-16.00. Var god försök igen senare!" Så det var bara att sätta sig och vänta en timme på telefontiden, helt enkelt.
Tolkning, please?
Jag drömde att två personer försökte knivhota mig. Egentligen borde jag väl ha blivit rädd, men icke sa nicke. Jag blev bara förbannad och skällde ut dem. Tog tag i den ena killens kniv (som för övrigt var en stor köttkniv) och bände den så att han skulle lämna mig ifred. Olyckligtvis hade han en liten tennkniv i fickan och högg mig i foten. Jag skyndade mig in i mina föräldrars hus för att ringa polisen. Först fick jag inte igen dörren, för den gled bara upp hur jag än gjorde. Sedan när jag väl kommit in till datorn, googlat fram numret till polisen och ringt upp dem, möttes jag av en telefonsvarare. "Vi har öppet på vardagar mellan 13.00-16.00. Var god försök igen senare!" Så det var bara att sätta sig och vänta en timme på telefontiden, helt enkelt.
Tolkning, please?
Nu är jag död
När flygplanet lyfte hade jag inte hunnit stänga av mobilen. Det var så mycket att göra; fanns ingen tid. Därför satt jag i flygplansgången och hade panik tills telefonen äntligen var avstängd. Vi var tydligen på någon slags klassresa. En man frågade mig var jag hade varit.
- I ett hus utanför Marbella. Efter det flög vi till Barcelona ett tag.
Aha, vi var alltså på väg hem från Spanien.
Nellie var väldigt arg på en tant, som pratade skånska. Denna kvinnan hade nämligen tagit hennes plats och vägrade att ge tillbaka den. Nu hade hon ingen plats där hon kunde sitta och äta.
Det var väldigt blåsigt och ostabilt ute. Vi byggde i panik ihop alla säten, för att kunna spänna fast oss. Själva konstruktionen såg ungefär ut som i en bil. Till slut satte jag mig lättat ner, efter att ha varit arg på alla som tog tid på sig i byggandet.
Martin tyckte att det var obehagligt att han inte kände den som flög planet.
- Det är ju alltid mycket tryggare om man vet vem personen är. Då vet man om man kan lita på honom eller inte...
Just då började planet att skaka lite för mycket. Vi satt inte längre fastspända utan stod vid sidan av planet. Jag råkade titta ut och såg hur marken närmade sig alltför fort. Så här lågt skulle vi inte flyga egentligen... Plötsligt insåg jag. Vi höll på att krascha.
- Nu dör vi!
Mer hann jag inte säga innan planet nådde marken. Det sista jag fick se var kroppsmos som flög åt alla håll...
Någon som har lust att tyda den drömmen?
- I ett hus utanför Marbella. Efter det flög vi till Barcelona ett tag.
Aha, vi var alltså på väg hem från Spanien.
Nellie var väldigt arg på en tant, som pratade skånska. Denna kvinnan hade nämligen tagit hennes plats och vägrade att ge tillbaka den. Nu hade hon ingen plats där hon kunde sitta och äta.
Det var väldigt blåsigt och ostabilt ute. Vi byggde i panik ihop alla säten, för att kunna spänna fast oss. Själva konstruktionen såg ungefär ut som i en bil. Till slut satte jag mig lättat ner, efter att ha varit arg på alla som tog tid på sig i byggandet.
Martin tyckte att det var obehagligt att han inte kände den som flög planet.
- Det är ju alltid mycket tryggare om man vet vem personen är. Då vet man om man kan lita på honom eller inte...
Just då började planet att skaka lite för mycket. Vi satt inte längre fastspända utan stod vid sidan av planet. Jag råkade titta ut och såg hur marken närmade sig alltför fort. Så här lågt skulle vi inte flyga egentligen... Plötsligt insåg jag. Vi höll på att krascha.
- Nu dör vi!
Mer hann jag inte säga innan planet nådde marken. Det sista jag fick se var kroppsmos som flög åt alla håll...
Någon som har lust att tyda den drömmen?
Magsjuk, gravid eller bara förgiftad?
Mina damer och herrar! Nu har jag också gjort det! Nu kan jag sälla mig till den stora gruppen som drömt om min graviditet.
Vi skulle ha lektion. Mitt i bilvägen. Jag kunde inte gå på lektionen, för jag var magsjuk. Därför gick jag iväg längs gatan (för att gå hem?). Det fanns massor av lägenheter längs vägen. Jag träffade en gammal barndomskompis i en byggnad där. Hon bodde förstås på andra våningen, men det var ändå väldigt lätt att gå in i lägenheten från gatan. Hon pratade om massor av saker. När jag sedan fortsatte att gå, började någon att skrika från byggnaden bredvid. Var fanns min barndomskompis? Jo, hon var i närheten, meddelade jag. Den mystiska tjejen blev riktigt arg över detta. Hon skrek att jag försvarade min vän (?) och var helt enkelt fly förbannad. Hon sprang ut på gatan och muckade gräl. Jag förstod ingenting. Förstod ännu mindre när hon plötsligt gav mig en karatespark i magen, så att min kropp flög ner på kullerstenen. Herregud, hon sparkade mig i magen! Jag, som var gravid! Hur skulle det gå med barnet??? Behövde jag undersöka om barnet hade skadats av sparken?
I samma stund låg jag på golvet i någon slags lagerlokal. Det var dags att tävla lite. Vi skulle ha någon slags tävling med små ormar. Babyormar. Så fort tävlingen startade, fick ormarna liv. Den ena klarade jag utan problem. Den andra var desto värre. Jag fick fyra huggormsbett innan jag lyckades att kasta ifrån mig ormen. En ambulans kom dit för att rädda mig från döden. Efter att ha smörjt in mina bett med salva (hudkräm?) var jag frisk igen.
Slut.
Vi skulle ha lektion. Mitt i bilvägen. Jag kunde inte gå på lektionen, för jag var magsjuk. Därför gick jag iväg längs gatan (för att gå hem?). Det fanns massor av lägenheter längs vägen. Jag träffade en gammal barndomskompis i en byggnad där. Hon bodde förstås på andra våningen, men det var ändå väldigt lätt att gå in i lägenheten från gatan. Hon pratade om massor av saker. När jag sedan fortsatte att gå, började någon att skrika från byggnaden bredvid. Var fanns min barndomskompis? Jo, hon var i närheten, meddelade jag. Den mystiska tjejen blev riktigt arg över detta. Hon skrek att jag försvarade min vän (?) och var helt enkelt fly förbannad. Hon sprang ut på gatan och muckade gräl. Jag förstod ingenting. Förstod ännu mindre när hon plötsligt gav mig en karatespark i magen, så att min kropp flög ner på kullerstenen. Herregud, hon sparkade mig i magen! Jag, som var gravid! Hur skulle det gå med barnet??? Behövde jag undersöka om barnet hade skadats av sparken?
I samma stund låg jag på golvet i någon slags lagerlokal. Det var dags att tävla lite. Vi skulle ha någon slags tävling med små ormar. Babyormar. Så fort tävlingen startade, fick ormarna liv. Den ena klarade jag utan problem. Den andra var desto värre. Jag fick fyra huggormsbett innan jag lyckades att kasta ifrån mig ormen. En ambulans kom dit för att rädda mig från döden. Efter att ha smörjt in mina bett med salva (hudkräm?) var jag frisk igen.
Slut.
När föräldrar förvandlas till barn
Vi stod där längst uppe på trappan. Mamma, pappa och jag alltså. Trappan var glashal och jag ville inte gå nerför den. Vi skulle ju inte ens gå nerför den egentligen. Dock tyckte pappa att det var jättekul att skämta med mig, så han buttade ner mig på första trappsteget. Som sagt, trappan var ju väldigt hal. Jag kanade nedför flera trappsteg, med hjärtat i halsgropen, innan det tog stopp. Puh.
- Jag vill också åka ner!
Det var pappa som ropade. Paniken kom tillbaka. Nej, han kunde ju inte åka nerför trappan! Var han dum eller? Ja, tydligen, för där tog han ett hopp ner till första trappsteget och åkte som en kanonkula mot mig. Hjältemodig som jag är, tog jag tag i hans arm i farten. Självklart var jag så stark att jag utan problem hindrade honom från att åka vidare mot en säker död. Han skrattade. Det var tydligen roligt, det här.
Nej, det var inte sant! Mamma verkade också tycka att det var jättekul att slå ihjäl sig, för nu tog även hon ett skutt ner på isen. Vid det laget hade pappa och jag tagit oss i säkerhet längst ner i trappan, så jag hade ingen chans att hjälpa henne. Hon voltade. Inte bara ett varv. Nej, två varv voltade hon. Föll till marken som en trasdocka. Jag skrek av rädsla. Hon reste sig upp utan en enda skada.
Efter det här lilla äventyret kunde vi vandra uppför trappan utan problem. Det var ingen is där längre. Ovanför möttes vi av en mängd gator. Vi var i London, det var jag helt säker på. Jag hade varit på dessa gator förr. Det var dock inte riktiga London, utan fejk-London. Jag hade gått längs gatorna i en annan dröm. Ja, jag var fullt medveten om att det här var en dröm.
Vi vandrade vidare, tills vi hittade en lokal att gå in i. Det här var någon sorts affärslokal, som var inredd som en kyrka. En liten kille satt och spelade väldigt, väldigt starkt på en orgel. Pappa sänkte orgelvolymen redan i rummet innan vi såg killen. Det tyckte han var kul. I själva orgelrummet fanns kyrkobänkar med tillhörande bord. Mamma mådde väldigt dåligt och satte sig ner. Hon var snuvig och det var ju fruktansvärt. Som tur var, kom hennes kära vän och satte sig vid henne. Denna kära vän är alltså Fredriks mamma. Hon tröstade min mamma väldigt länge och det diskuterades om alla läkare, som vägrade att hjälpa till. De hade funderingar på att gå till en engelsk läkare ett tag. Då blev mamma glad. Fredriks mamma och den hon hade med sig (Fredriks pappa?) gick iväg.
Då vaknade jag upp ur drömmen av teknikernas borrande.
- Jag vill också åka ner!
Det var pappa som ropade. Paniken kom tillbaka. Nej, han kunde ju inte åka nerför trappan! Var han dum eller? Ja, tydligen, för där tog han ett hopp ner till första trappsteget och åkte som en kanonkula mot mig. Hjältemodig som jag är, tog jag tag i hans arm i farten. Självklart var jag så stark att jag utan problem hindrade honom från att åka vidare mot en säker död. Han skrattade. Det var tydligen roligt, det här.
Nej, det var inte sant! Mamma verkade också tycka att det var jättekul att slå ihjäl sig, för nu tog även hon ett skutt ner på isen. Vid det laget hade pappa och jag tagit oss i säkerhet längst ner i trappan, så jag hade ingen chans att hjälpa henne. Hon voltade. Inte bara ett varv. Nej, två varv voltade hon. Föll till marken som en trasdocka. Jag skrek av rädsla. Hon reste sig upp utan en enda skada.
Efter det här lilla äventyret kunde vi vandra uppför trappan utan problem. Det var ingen is där längre. Ovanför möttes vi av en mängd gator. Vi var i London, det var jag helt säker på. Jag hade varit på dessa gator förr. Det var dock inte riktiga London, utan fejk-London. Jag hade gått längs gatorna i en annan dröm. Ja, jag var fullt medveten om att det här var en dröm.
Vi vandrade vidare, tills vi hittade en lokal att gå in i. Det här var någon sorts affärslokal, som var inredd som en kyrka. En liten kille satt och spelade väldigt, väldigt starkt på en orgel. Pappa sänkte orgelvolymen redan i rummet innan vi såg killen. Det tyckte han var kul. I själva orgelrummet fanns kyrkobänkar med tillhörande bord. Mamma mådde väldigt dåligt och satte sig ner. Hon var snuvig och det var ju fruktansvärt. Som tur var, kom hennes kära vän och satte sig vid henne. Denna kära vän är alltså Fredriks mamma. Hon tröstade min mamma väldigt länge och det diskuterades om alla läkare, som vägrade att hjälpa till. De hade funderingar på att gå till en engelsk läkare ett tag. Då blev mamma glad. Fredriks mamma och den hon hade med sig (Fredriks pappa?) gick iväg.
Då vaknade jag upp ur drömmen av teknikernas borrande.
Med skräcken hack i häl
Jag följde efter guiden in på den stora borggården. Där omringades den lilla turistgruppen och jag av en typisk utländsk borg; gigantisk, brun och ja, ganska ful. Den såg lite ut att ha byggts någonstans under medeltiden. Inte för att jag egentligen har någon koll på historia, men i drömmar vet man allt. Hur som helst; solen sken och det var en förträffligt fin dag. Jag njöt av värmen medan jag kikade ner på mina stövlar. Nja, det var inte riktigt mina. För att vara exakt, så var det faktiskt Annas svarta stövlar jag gick omkring i. Jag tror att jag var medveten om att det var hennes, men försökte inbilla mig att jag hade köpt dem själv. Det var för övrigt någonting alldeles fel med att jag gick omkring i dessa stövlar. Jag blickade skräckslaget upp mot Lojs, som stod vid min vänstra sida. Jag var tvungen att byta till ett annat par, nu på en gång! Hon gav mig en grå stövel (som såg ut som Annas grå stövlar, men lite smalare i formen), som jag genast satte på min högra fot. Under tiden jag förtvivlat försökte dra upp blixtlåset, svartnade himlen. Det var nu natt, kallt och skrämmande. Jag skulle inte hinna byta min andra stövel.
Lojs drog med mig uppför en trappa på borggården. Hon skulle visa mig ett blått ljus, som jag hade missat under vandringen. Vi var tvungna att skynda oss, så att inte Han skulle hinna ifatt oss. I samma stund som jag fick se ett ovanligt blått sken på himlen, fick vi också syn på Honom längst upp i trappan. Livrädda rusade vi nerför alla trappsteg och sprang över borggården. Han var hack i häl. Väl utanför borggården, fortsatte vi att springa längs Klarälven i Karlstad, in mot centrum. Det var nu dagsljus igen. Trötta kämpade vi oss över bron vid teatern. Där var lösningen! Sandgrundsudden (som nu var en stor park istället) hade smyckats med en enorm, vit ljuslykta! Lojs ropade till mig att springa dit. Jag lydde villigt. Vi kastade oss ner i gräset bakom lyktan och flämtade av utmattning. Genom glasrutan kunde vi sedan se Honom springa förbi, utan att se oss.
Det var då jag vaknade av hamrandet...
Lojs drog med mig uppför en trappa på borggården. Hon skulle visa mig ett blått ljus, som jag hade missat under vandringen. Vi var tvungna att skynda oss, så att inte Han skulle hinna ifatt oss. I samma stund som jag fick se ett ovanligt blått sken på himlen, fick vi också syn på Honom längst upp i trappan. Livrädda rusade vi nerför alla trappsteg och sprang över borggården. Han var hack i häl. Väl utanför borggården, fortsatte vi att springa längs Klarälven i Karlstad, in mot centrum. Det var nu dagsljus igen. Trötta kämpade vi oss över bron vid teatern. Där var lösningen! Sandgrundsudden (som nu var en stor park istället) hade smyckats med en enorm, vit ljuslykta! Lojs ropade till mig att springa dit. Jag lydde villigt. Vi kastade oss ner i gräset bakom lyktan och flämtade av utmattning. Genom glasrutan kunde vi sedan se Honom springa förbi, utan att se oss.
Det var då jag vaknade av hamrandet...
Tuggummibomben
En lördagskväll som denna sitter jag för mig själv hemma hos mor och far. Dagen har jag tillbringat med min kära Cathrine, som jag nu har lämnat av på tågstationen. En kväll i ensamhet väntar alltså. Inte mig emot, faktiskt. Jag kan behöva lite lugn och ro, så att jobbet orkas med i veckan. Jag började alltså jobba i torsdags och kan se fram emot ytterligare fyra veckors slit. Fast pengarna kommer att rulla in, så lite nöjd är jag allt ändå.
Måste som vanligt redovisa för mitt underliga liv i drömmarnas värld. Jag kanske skulle döpa om denna sida till min "drömblogg" istället. Det tycks ju vara ett återkommande tema. Hur som helst, här kommer 'Historien om tuggummibomben'...
Jag stod där i ett gigantiskt rum, fyllt av diverse folk. Rummet var lite speciellt byggt. Längs den högra väggen fanns ett antal flygplansstolar uppställda, precis som i ett flygplan. Längst fram i "planet" stod ett antal personer, däribland en kille i min ålder. Mörkhårig, lade jag märke till. Jag visste precis vem det var då, men inte nu längre. Nu var det ju också självklart att jag skulle gå fram till honom för att ta boken ur hans hand. En minimal bok, som tydligen var något slags bevismaterial. För vad, kan man undra? Ja, det är det ingen som vet..
När jag tog boken ifrån killen, vände han sig mot mig och tittade på medan jag lade in den i en liten, genomskinlig plastpåse; en sådan påse man använder i deckarserier. Jag höll som bäst på att stänga igen påsen då killens tuggummi flög ur hans mun och lade sig i ena änden av påsen. Strunt samma, tänkte jag och fortsatte att stänga påsen. Killen flippade totalt ur och började skrika att jag var tvungen att sluta. Varför sluta? Jo, för att tuggummit var en bomb, som skulle sprängas om jag rörde i den. Den hjältemodige killen tog tuggummit från påsen. Under en millisekund var faran över. Sedan hände det. Han tappade tuggummit på marken...
Folk sprang åt alla håll, i hopp om att klara sig undan bomben. Först stod jag blixtstilla, förmodligen i något slags chocktillstånd. Någon skrek åt mig att springa och jag följde efter denne. Vi sprang längs raderna av flygplansäten. Efter tillräckligt många meter, kastade vi oss bakom stolarna och väntade på bomben. Smällen var enorm, precis som i alla actionfilmer. Jag klarade mig dock. Min vän bredvid klarade sig. Sedan gick jag (som den ansvarsfulla detektiv jag var) för att se om alla andra levde. Folk gick omkring, sotiga i ansiktet, men tycktes må hyfsat okej. Det var också då jag vaknade upp ur drömmen.
Giftermål
Okej. I natt drömde jag en otroligt konstig dröm. Jag ville gifta mig, så jag friade. Om jag inte minns helt fel var den lyckliga Sosso! Ja, visst brukar vi umgås mycket, men.. Går inte det här lite väl långt nu? :P Det var säkert bara för att jag följde med henne och Fredrik en sväng på stan igår. Hur som helst, hon svek sin stackars pojkvän och ville gifta sig med mig. Som bevis gav jag henne en jätteful ring. Enormt ful, var den. På den var någon sten omringad av ett taggtrådsliknande mönster. Jag hade optimistiskt nog redan min ring på mig innan frieriet. Självsäker, tydligen.
Plötsligt stod jag med min mamma i en butik med bröllopsringar. Jag hade väl sent omsider insett att den där ringen kanske inte var så fin. Därför provade jag alla ringar som fanns. Det var inte speciellt många, kan jag intyga. En ring i varje monter, på sin höjd. Till slut hittade jag ringen jag ville ha. Den såg exakt likadan ut som min mammas vigselring, fast med ett par stenar färre. Vi diskuterade det komiska i att gå runt med likadana ringar. Sedan vaknade jag.
Jag gissar att allt prat om bröllop, barn och husköp omedvetet har naglat sig fast i min hjärna.
Plötsligt stod jag med min mamma i en butik med bröllopsringar. Jag hade väl sent omsider insett att den där ringen kanske inte var så fin. Därför provade jag alla ringar som fanns. Det var inte speciellt många, kan jag intyga. En ring i varje monter, på sin höjd. Till slut hittade jag ringen jag ville ha. Den såg exakt likadan ut som min mammas vigselring, fast med ett par stenar färre. Vi diskuterade det komiska i att gå runt med likadana ringar. Sedan vaknade jag.
Jag gissar att allt prat om bröllop, barn och husköp omedvetet har naglat sig fast i min hjärna.
Mysko
I natt drömde jag världens mest sjuka dröm.
Jag stod uppe hos kaptenen på Titanic. Först anade jag inte vilket skepp jag befann mig på. När jag sedan insåg att det var just Titanic, mindes jag alla gamla historielektioner i skolan. Isberget? Vi skulle ju köra in i ett isberg! I samma stund tanken flög förbi, fick jag syn på det. Där låg det och väntade på oss. Ovanför ytan såg det mest ut som ett lätt islager, men under ytan var isberget enormt. Skrikande försökte jag varna kaptenen och alla ombord om vad som höll på att hända. Dock var det redan för sent. Fartyget körde rakt in i isen och sjönk som en sten. Jag ramlade ur skeppet och rakt ner på isberget. Isberget som för övrigt fungerade ungefär som en balansbräda. När jag landade på ena änden, vek det sig och jag fortsatte min resa djupt ner under vattnet. Väl under ytan funderade jag på hur jag skulle ta mig upp. Det gigantiska berget var ju i vägen.. Lösningen var att ta tag i bergets underkant och skjuta undan det. Sedan kunde jag simma upp till ytan i lugn och ro. Det var inte kallt i vattnet och jag hade ingen andnöd. Vilka lungor jag måste ha!
Väl uppe vid ytan, försökte jag ta mig upp på land. Plötsligt befann jag mig på min gamla grundskola och letade efter överlevande i korridoren. Alla hade klarat sig, utom Sosso och Johan, som var spårlöst försvunna. Hade de dött? Efter en stunds letande, påstod någon att den sett båda två oskadda. Med detsamma kom de gående, väldigt glada. Johan hade med sig Marabou-choklad, som han åt och bjöd på.
I nästa sekund låg jag på en bänk i min gamla gymnastiksal. Någon satt bredvid mig och försökte trösta mig i mitt chocktillstånd. Jag hade nämligen insett vilken fruktansvärd upplevelse det var att sjunka med Titanic. Gympapåsen låg bredvid mig och jag struntade i att vara med på lektionen. Istället gick jag för att duscha. Funderade ett tag på om jag var i rätt omklädningsrum, men sedan såg jag Sosso och insåg att det var rätt.
Slut på drömmen.
Jag stod uppe hos kaptenen på Titanic. Först anade jag inte vilket skepp jag befann mig på. När jag sedan insåg att det var just Titanic, mindes jag alla gamla historielektioner i skolan. Isberget? Vi skulle ju köra in i ett isberg! I samma stund tanken flög förbi, fick jag syn på det. Där låg det och väntade på oss. Ovanför ytan såg det mest ut som ett lätt islager, men under ytan var isberget enormt. Skrikande försökte jag varna kaptenen och alla ombord om vad som höll på att hända. Dock var det redan för sent. Fartyget körde rakt in i isen och sjönk som en sten. Jag ramlade ur skeppet och rakt ner på isberget. Isberget som för övrigt fungerade ungefär som en balansbräda. När jag landade på ena änden, vek det sig och jag fortsatte min resa djupt ner under vattnet. Väl under ytan funderade jag på hur jag skulle ta mig upp. Det gigantiska berget var ju i vägen.. Lösningen var att ta tag i bergets underkant och skjuta undan det. Sedan kunde jag simma upp till ytan i lugn och ro. Det var inte kallt i vattnet och jag hade ingen andnöd. Vilka lungor jag måste ha!
Väl uppe vid ytan, försökte jag ta mig upp på land. Plötsligt befann jag mig på min gamla grundskola och letade efter överlevande i korridoren. Alla hade klarat sig, utom Sosso och Johan, som var spårlöst försvunna. Hade de dött? Efter en stunds letande, påstod någon att den sett båda två oskadda. Med detsamma kom de gående, väldigt glada. Johan hade med sig Marabou-choklad, som han åt och bjöd på.
I nästa sekund låg jag på en bänk i min gamla gymnastiksal. Någon satt bredvid mig och försökte trösta mig i mitt chocktillstånd. Jag hade nämligen insett vilken fruktansvärd upplevelse det var att sjunka med Titanic. Gympapåsen låg bredvid mig och jag struntade i att vara med på lektionen. Istället gick jag för att duscha. Funderade ett tag på om jag var i rätt omklädningsrum, men sedan såg jag Sosso och insåg att det var rätt.
Slut på drömmen.
Drömmar
Jag har drömt drömmar med samma innebörd flera nätter i rad nu. Det är sådana där drömmar då alla problem plötsligt löser sig, lite som i slutet av en film. Man blir alltid lite besviken när man vaknar på möran från en sådan dröm. Hur mycket man än vill något, så.. Everything just isn't meant to be.
