Ya no entiendo nada
de esta vida loca, loca, loca
con su loca realidad
que se ha vuelto loca, loca, loca
por buscar otro lugar
pero le provoca
este sufrimiento
y no me abandona
porque a mí me toca
esta vida loca...

Åh, spanska är ett vackert språk!

Värt att nämna: Från och med igår har Cathrine och jag varit kompisar i fem år!

Ibland blir jag så trött på människor. Varför finns alla osynliga regler i samhället? Vad är det som säger att man alltid måste vara glad och framåt? Är det för att folk inte kan handskas med sådant som är jobbigt i livet? Jag antar att det hela beror på rädsla; Rädsla för att det ska dyka upp problem, som ingen räknat med.

Det är när något hemskt händer i livet, som man får veta vilka ens riktiga vänner är. De som inte ställer upp i en svår situation, är inga vänner. De är inte värda att lägga sin energi på. Jag vet vilka mina riktiga vänner är. De har alltid ställt upp för mig, vad som än hänt och hur tråkig jag än varit. De har gett mig ett liv igen, ett liv jag inte skulle haft utan dem. Jag är tacksam varje dag för att jag vet att det alltid finns någon att gå till, någon jag kan vara mig själv med. Någon som känner mig bättre än jag känner mig själv.

En vän sade skämtsamt till mig igår att jag är den mest pessimistiska person han känner. Det beror förstås på hur man ser det. För andra kanske jag är pessimistisk, för mig själv är jag mer optimistisk och mår bättre än någonsin. För mig själv lever jag mer nu än jag någonsin gjort. Och jag ställer upp för mina vänner if they need me. Det är något att lägga på minnet.

Hade min första bra spelning på otroligt länge i lördags. Det kändes väldigt skönt och uppmuntrande. Hade även en rolig fest med Cathrine, Lojs och Anna, så den dagen var mycket bra. :) Fler sådana dagar till folket, tack!

Till helgen ska jag bara vila bort min förkylning och sedan ha roligt. Låter väl som en bra plan, va?

Just nu är det så jäkla mycket att göra. Skola dygnet runt, känns det som. Det ska bli så skönt att vara ledig på söndag.

I onsdags gjorde elevkören Jesus Christ Superstar i kyrkan. Det gick mycket bättre än vad jag trodde att det skulle göra. Efteråt sade prästen ett par ord. Hon nämnde någonting i stil med att "Det var så mycket bra solosång" och stirrade rakt på Marcus, som hade sjungit ett solo tidigare. Sedan kom hon på "Ja, jo... Det var ju en bra kör också". Haha, ja, det var ju faktiskt en körkonsert. Men Marcus var bäst, ingen tvekan om det.

Efteråt var det en spelning på logen med någon rock- och poplinje från Nyköping. Jag var så trött att jag bara satt på en stol hela spelningen. Tur att Martin och Johan verkade ungefär lika trötta och gjorde mig sällskap.

Rolig historia; Anders satt bakom mig på spelningen och skulle öppna en öl. Tydligen var burken skakad, så när han öppnade den, sprutade det öl rakt på mig; både i håret och på kläderna. Det tyckte mr Ek var så kul att han råkade spruta ut ölen han hade i munnen på mig också. :P Det var bara att gå runt och lukta öl resten av kvällen. Igår slängde han en päronskrutt i håret på mig också. Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Och varför måste mitt hår drabbas? :P

Imöra är det Geijerskolans dag. Jag ska göra mitt pianosolo sist på ett tre timmars caféprogram. Way to go! Vilken tur att man inte måste sitta och lyssna hela tiden. Efter kammarkörens konsert på kvällen, bär det iväg till Karlstad, Annas lägenhet och fest! Ska bli hur kul som helst :)

Igår var en sådan där dag då allting händer på en gång, utan att man kan ha någon kontroll över det.

Jag struntade i ryskan, åt frukost med Sofie och åkte med henne till Karlstad. Vi gick på stan tillsammans med Sigrid i några timmar, shoppade och käkade lunch. Jag köpte en t shirt och ett halsband. Efter det åkte Sigrid hem och Cathrine tog hennes plats. Under shoppingturen träffade jag hur många bekanta som helst. Lojs, Jenny, Sandra... Det mest röriga var när vi satt på Soltorget, då Sofie pratade med en hon inte ville prata med, jag såg en jag inte ville se och ett flummo gick förbi... Exakt samtidigt.

Sofie åkte hem med bussen och jag och Cathrine fick i ett galet ögonblick för oss att vi skulle gå på Takida på kvällen. Även fast hon var halvsjuk och jag helt slutkörd. Så vi köpte biljetter, klagade över klädkris och åkte hem för att byta om. Vi gjorde oss i ordning hos henne och fick skjuts till Nöjes av Gabriel och Marcus. Schysst gjort av dem, faktiskt.

Därinne var det helt galet. Det kändes som om alla i ens bekantskapskrets var där. Det var längesedan jag såg så många Karlstadbor på en gång. Allting var jättekul. Takida spelade bra och sångaren hade en FBK-tröja på sig, vilket jag ser som mycket positivt. ;) Efter spelningen hängde jag och Cathrine i rockbaren hela kvällen. Myspys. Jag har saknat dig, Cathrine!

Idag ska jag öva och ta det lugnt. Någon gång måste man väl göra det också.