Nu är bilskrället inlämnad på bilservice. Dock inte på grund av låskrånglet. I början av förra veckan återupplivade låset sig själv och fungerade plötsligt helt normalt igen. Tyvärr fick jag inte glädja mig över det särskilt länge.

Under fredagseftermiddagen skulle jag in till stan och handla diverse mat och dryck inför helgens bravader. På väg in till stan hörde jag ett kraftligt ljud. Kopplingsvajern gick av. Fick stanna bilen hastigt. Ibland är det bra att ha med sig tre starka karlar i bilen. De hjälpte mig att skjuta på bilen tills den stannade tryggt på en parkering. Efter en stunds diskuterande, ringde vi efter hjälp. Snälla Tuba-Fredrik kom och hjälpte mig att bogsera bilen till bilservicen. Där fick jag veta att mekanikerna gått hem för fem minuter sedan. Var därmed tvungen att lämna bilen där.

För en stund sedan ringde de från bilservicen och bekräftade vad jag redan misstänkte - att kopplingsvajern gått av. De hade inga delar inne, men kan förhoppningsvis fixa bilen under morgondagen. Jag håller tummarna.

Jag spenderade gårdagen i Karlstad. Tog en tur dit med bilen för att hälsa på min kära Cathrine. Vi hade en mysig dag tillsammans med mycket tedrickande och tjôtande, precis som det ska vara! Det var väldigt längesedan vi fick umgås ordentligt, vilket gjorde att jag uppskattade träffen desto mer!

Efter umgänget hade jag ett ärende inne i Karlstad, där jag dessutom skulle hämta upp Fredrik och Jesper, som gått i affärer under dagen. Stannade för att tanka på väg in till centrum. Så var det ju bara det där med att mitt lås på bilen har gått sönder. Upptäckte för några dagar sedan att det inte gick att låsa upp bilen med centrallåset längre, utan var tvungen att låsa upp varje dörr manuellt. Vad jag däremot inte tänkt på, var att tankluckan också låses upp med hjälp av centrallåset! Jag stod alltså där på macken och upptäckte att tankluckan var låst. Bensinen var i princip slut. Panik! Efter många telefonsamtal och turer, fick jag hjälp av en snäll kille på Lecab. Han lyckades få upp luckan med hjälp av en skruvmejsel. Så med 1 liter bensin kvar, fick jag äntligen tanka full tank.

Ja, vi kan ju alla räkna ut att det är dags att lämna in bilen nu igen...

Nu har Cissi och jag varit manliga. På riktigt den här gången. Hennes älskade bil har egentligen dragit sina sista andetag, men för att hon skulle ta sig hem till sina föräldrar, försökte vi att väcka den till liv med lite konstgjord andning. Startkablar alltså. Det var inte det lättaste. Först behövde vi få igång min bil (som egentligen inte alls kände för att starta) och sedan skulle hennes Nissan reagera på behandlingen. Efter tre försök och ett del dragande för att flytta på den stendöda bilen, gick den igång. Det blev en tur fram och tillbaka till Charlottenberg för att ladda upp batteriet. Trots vår tre timmars långa manlighet startade inte den lilla Nissan idag heller. Så det var bara att vandra ut i kylan och använda startkablarna en sista gång imorse.

Sitter nu här och sörjer den lilla bilen, som snart befinner sig på skroten. Under ett och ett halvt år har våra bilar troget stått sida vid sida. Nu är det slut på den eran. Min bil kommer att bli väldigt ensam. Jag hoppas att han inte gråter alltför mycket därute.

Ni kan ju passa på att njuta av de fantastiska bilderna på oss och bilarna. Ber om ursäkt för mina 15 storlekar för stora vantar, men är det -17 grader så vill man inte gå utanför dörren med bara fingervantar.

Då var bilproblemet löst. Ibland är det bra att ha en pappa som känner en bilmekaniker. Oljefiltret hade rostat sönder. Filtret, som alltså innehåller olja. HUR kan ett sådant rosta sönder? Ingen aning. Mekanikern har dragit slutsatsen att det var ett fel på filtret redan när bilen tillverkades.

Hur många av er har fått ett trasigt oljefilter insatt i era bilar?

Nej, nu får det banne mig vara nog! Är det någon som har lust att kora mig till årets olycksfågel igen? Den där utmärkelsen jag fick på Geijerbalen, var jag verkligen värd. Likaså nu. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Skratta? Gråta? Skratta? SKRIKA? Nåväl, nu börjar ni väl alla undra vad som hänt. Tror inte ens ni behöver undra. Vad kan möjligtvis hända mig? Jo, självklart. Bilen har ju pajat. IGEN. För typ... hundrade gången sedan jag köpte den! Jag blir så himla trött.

Vad hände den här gången? undrar ni.

Jo, jag ska allt förklara. Jag körde lugnt och försiktigt längs motorvägen på väg mot Karlstad. Friheten var nära. Jag körde förbi Fagerås när en bil satte på sina varningsblinkers efter en omkörning. Spaniensyndrom? Nja, jag förstod inte riktigt vad som hände. Körde vidare. Så började oljelampan lysa... Dags att stanna och kontrollera problemet. Jaha ja, hela motorn var ett enda rökmoln och motorhuven fylld med olja. Oljeläckage. Nämen, vad spännande! Pappa fick helt enkelt komma och hjälpa mig att få hem bilen. Nu står den på garageuppfarten, droppandes olja. Det blir ingen mer biltur med den på ett tag. För omväxlings skull.

Jaha, ja. Då var bilen inlämnad igen. Firman hade nog inte alla delar inne, så troligtvis får jag antingen stanna kvar i Karlstad i evigheter eller så kan de inte fixa bilen... Jag som längtade hem så mycket! Oh well, det finns inte så mycket mer att göra åt saken. Får linka iväg till mataffären sedan för att köpa någonting att äta under dagen. Det är alltid intressant när alla färdmedel försvinner på en gång; både bilen och fötterna! ;)

Den positiva aspekten av den här historien är att jag nyss var ute på en promenad hem från verkstan i 23 graders sol och värme. Klockan åtta på môran. Är det ens möjligt i Sverige?

Vaknade imorse med åtta färska myggbett. Måste ha lockat fram en hel myggkoloni under natten. Dagens i-landsproblem, tänkte jag och steg upp ur sängen. Det var fantastiskt bra väder, så vad passade bättre än att ta en liten tur till storasyster för att ligga i solen? Gjorde mig därför i ordning och gick ut till bilen. Kan ju för informations skull meddela att min bil inte har luftkonditionering, vilket gör att den brukar vara lite småljummen när det är 32 grader i skuggan. Därför drog jag naturligtvis ner fönsterrutorna. Kras! Nej, det där ljudet lät inte direkt normalt. Det var det inte heller. Lite efterforskning senare kunde jag konstatera att min fönsterruta bak på bilen inte gick att dra upp igen. Den gled gladeligen ner hur jag än gjorde. Jaha ja, där hade alltså hela hissanordningen pajat. Mysigt.

Jag körde vidare till storasyster, där vi ägnade en stund i solen. Passade på att ta fram vattenspridaren. Det var så skönt att svalka av sig i den! Till slut var jag dock tvungen att stänga av vattnet. En vanlig människa hade nog gått fram till kranen felfritt. Jag gjorde icke det. Istället trampade jag snett och kan nu konstatera att jag har en vrickad fot eller något liknande. Lite komiskt att se två systrar gå omkring med stödbandage på varsin fot, kan jag meddela.

Nåväl, jag hittade i alla fall mitt försvunna armband! Alltid något!

Det är så fascinerande det där med bilfirmor. Som tjej är det väldigt praktiskt att meka med bilar. Man åker helt enkelt till en bilmekaniker och vips, så är bilen hel igen. Gratis. Under mina två år som bilägare har jag åkt ifrån mekanikern två gånger utan att betala. Detta eftersom jag inte har behövt betala. Killen har nämligen vägrat ta emot några pengar. Jag har också fått en gratis utkörning med bärgningsbilen. Sedan har några killar på en mack bytt bilbatteri åt mig. Också gratis.

Idag var jag på däckbyte för att köpa nya sommardäck. Betalade ett bra pris för däcken och så fick jag nya fälgar gratis. Varför fick jag nya fälgar egentligen? Jo, killen gjorde sönder en av mina. Därför gav han mig fyra stycken (logiskt?). Inte mig emot ;)

Tack, tack!