Sådana föräldrar, sådana barn
- Oj, ordet "talanger" är stavat med två L, konstaterar pappa.
- Ja, jag såg också det, håller mamma med.
Väl hemma visar mamma mig samma häfte, i syfte att förklara vilka roliga lekar som står nedskrivna (ja, de verkade faktiskt vara helt okej; för att vara lekar alltså). Min första kommentar är följande:
- Ojdå, de har stavat fel på "talanger"!
Min syster kommer senare på besök, även hon. Återigen tar mamma fram detta häfte.
- "Talanger" är felstavat, ser jag, säger syrran efter att ha läst några rader.
Stavningsnördar? Svar: Ja
Så det är alltså därifrån mitt språknördande kommer.
Lite tankar och funderingar
En tjej och kille i sjuårsåldern gick förbi min trädgård igår kväll och diskuterade sin respektive framtid. Jag, som strax innan hade varit djupt försjunken i min bok, kunde inte låta bli att lyssna på vad de hade att säga. Det är fascinerande det där med att växa upp. Vi har väl alla haft en föreställning om hur livet ska bli som vuxen. Likaså är det inte många fantasier som faktiskt har gått i uppfyllelse. När jag var liten hade jag tre förslag på yrken jag kunde tänka mig att arbeta med; författare, konstnär eller pianist. Så här i efterhand kan jag konstatera följande: Jag gav upp mina författardrömmar under nionde klass, då jag hamnade i ett tillstånd av skrivkramp, som jag faktiskt än idag inte har kommit ur. Konstnärsdrömmarna undrar jag starkt var de kom ifrån. Jag kan ju inte ens rita! Tror knappast att mina fårteckningar kommer att göra mig berömd (elleeer...?). Pianist är väl det närmaste jag kan komma min nuvarande situation, med undantag för att jag har sagt att jag aldrig ska bli lärare. Tji fick jag för det.
Det mest intressanta med att växa upp är att upptäcka hur mycket man förändras som individ. Jämför jag den person jag var på högstadiet med den jag är idag, finns det inte många likheter. Ibland är det faktiskt skrämmande hur fort förändringar kan ske. Jag skulle inte ens kunna jämföra mig själv med den jag var på gymnasiet - det har hänt för mycket sedan dess. Så tystlåten jag var förr... Tystlåten, blyg, försiktig, ordentlig. Sådan är jag inte idag; åtminstone känns det inte så. Tur det! ;)
En fråga till lilla femåriga Lylv: Trodde du att du vid 22 års ålder skulle bo i Arvika för att studera till piano- och sångpedagog? Inbillade du dig att du skulle ägna fritiden åt att gå på fester, simma och titta på sportevenemang?
- Inte en chans!
Veckan som gått
Ungefär så har min vecka sett ut. Det duger rätt bra när man nu har kommit in i det. Lånade en stegräknare för att se hur mycket jag går under arbetstiden. Lite drygt 9 600 steg på en dag tydligen. Då kommer jag ju lätt upp i de där 10 000 stegen det sägs att man ska gå varje dag. Addera kilometerna cykling fram och tillbaka till jobbet också. Gôtt mos med vardagsmotion.
Njuter av solen till fullo. Bad på Sommarro i torsdags och på Mariebergsskogen igår. Det gäller att utnyttja efter jobbet-tiden rätt. Min helgledighet tänker jag bara ägna åt att göra ingenting. Hur skönt som helst. Ligga i solen, läsa i boken, kanske ta fram gitarren.. Ikväll blir det försök nr 2 för att ha en lördagskväll all alone. Förra veckan hann jag inte mer än att Spara & Publicera innan Marre ringde och det slutade med att vi stod ute vid basketplanen och plockade rönnbär. Intressant hur det kan bli.
Veckans saknad: Anna
Farmor
Igår, klockan 17:37, var det elva år sedan du försvann från oss. Nu har jag levt halva livet utan dig. Ändå känns det inte så. Tiden går alldeles för fort. Vem kunde ana att du skulle ryckas ifrån oss så snabbt? Jag önskar att jag hade fått mer tid att lära känna dig, även om jag är glad att jag fick de elva åren med dig. För mig var du både min farmor, farfar, mormor och morfar. Du var den min syster och jag kunde åka till för att göra allt det där man ska göra med en farmor - plocka hallon och blåbär, spela boule, klättra i klätterstänger, plocka vita stenar (fast det var väl mest jag som var besatt av stenar), äta karameller ur den runda skålen, äta fil med socker i och diskutera vem som skulle få sova i den sköna, breda bäddsoffan. Jag är glad över att jag har fått lära känna en av mina "gamlingar" bättre.
Vill med det här inlägget bara säga att vi fortfarande minns och saknar dig. Det kommer alltid att finnas en plats åt dig i teverummet på julafton medan Kalle Anka sänds; även fast du alltid har pratat, så att man inte har hört någonting av programmet. Rest in peace, granny.
Tuggummibomben
En lördagskväll som denna sitter jag för mig själv hemma hos mor och far. Dagen har jag tillbringat med min kära Cathrine, som jag nu har lämnat av på tågstationen. En kväll i ensamhet väntar alltså. Inte mig emot, faktiskt. Jag kan behöva lite lugn och ro, så att jobbet orkas med i veckan. Jag började alltså jobba i torsdags och kan se fram emot ytterligare fyra veckors slit. Fast pengarna kommer att rulla in, så lite nöjd är jag allt ändå.
Måste som vanligt redovisa för mitt underliga liv i drömmarnas värld. Jag kanske skulle döpa om denna sida till min "drömblogg" istället. Det tycks ju vara ett återkommande tema. Hur som helst, här kommer 'Historien om tuggummibomben'...
Jag stod där i ett gigantiskt rum, fyllt av diverse folk. Rummet var lite speciellt byggt. Längs den högra väggen fanns ett antal flygplansstolar uppställda, precis som i ett flygplan. Längst fram i "planet" stod ett antal personer, däribland en kille i min ålder. Mörkhårig, lade jag märke till. Jag visste precis vem det var då, men inte nu längre. Nu var det ju också självklart att jag skulle gå fram till honom för att ta boken ur hans hand. En minimal bok, som tydligen var något slags bevismaterial. För vad, kan man undra? Ja, det är det ingen som vet..
När jag tog boken ifrån killen, vände han sig mot mig och tittade på medan jag lade in den i en liten, genomskinlig plastpåse; en sådan påse man använder i deckarserier. Jag höll som bäst på att stänga igen påsen då killens tuggummi flög ur hans mun och lade sig i ena änden av påsen. Strunt samma, tänkte jag och fortsatte att stänga påsen. Killen flippade totalt ur och började skrika att jag var tvungen att sluta. Varför sluta? Jo, för att tuggummit var en bomb, som skulle sprängas om jag rörde i den. Den hjältemodige killen tog tuggummit från påsen. Under en millisekund var faran över. Sedan hände det. Han tappade tuggummit på marken...
Folk sprang åt alla håll, i hopp om att klara sig undan bomben. Först stod jag blixtstilla, förmodligen i något slags chocktillstånd. Någon skrek åt mig att springa och jag följde efter denne. Vi sprang längs raderna av flygplansäten. Efter tillräckligt många meter, kastade vi oss bakom stolarna och väntade på bomben. Smällen var enorm, precis som i alla actionfilmer. Jag klarade mig dock. Min vän bredvid klarade sig. Sedan gick jag (som den ansvarsfulla detektiv jag var) för att se om alla andra levde. Folk gick omkring, sotiga i ansiktet, men tycktes må hyfsat okej. Det var också då jag vaknade upp ur drömmen.
El Internado
En liten ljusglimt i tillvaron
Det har varit mycket nu. Shopping på lördagen, Anna-time på söndagen. Idag följde snälla mamma med till lägenheten och hjälpte till att städa. Nu är det ommöblerat. Stagepianot står där. Äntligen. Har ägnat hela dagen åt att glädja mig. Inga fler upptagna övningsrum med ostämda pianon. Inget mer vara-i-skolan-när-jag-inte-vill-fast-jag-borde-öva. Nu ska jag verkligen försöka att hitta spelglädjen igen. För den måste ju finnas där någonstans.
Dagens fundering: Varför har Atlantis (nej, jag vägrar säga Mat & Muffins) slutat ha helg- och kvällsöppet? Det gjorde ju stället ännu bättre än vad det redan var!
Nostalgi
Var på promenad med Marre för några dagar sedan. Efter en stunds gående, hamnade vi på skolgården vid vår gamla grundskola. Lite nostalgiskt att vandra runt och kika in genom fönstren, minnas barndomen. Lustigt att det går så fort att glömma bort alla små detaljer. Lika lustigt är det att se att det inte bara byggs om på skolor, utan att även naturen förändras. I den lilla skolskogen hade båda kärren i princip växt igen. Ingen spänning i att ta sig över leran längre. Undrar just om tanten, som skällde ut klassen när vi byggde kojor för nära hennes hus, bor kvar.
Igår kväll spelades det kubb hos Cathrine. Ett råd är att inte börja spela när det redan mörknat och myggen är överallt. För vår del gjorde det förstås ingenting. Gabriel fick inte ner kungen, så vi vann. Team Cathrine / Ans / Lylv vinner alltid.
Så.. Ikväll väntar den sista traditionella utgången i Karlstad på ett tag. Det krävs ordentligt röjande för att kompensera det.
Arvika
Imorse när jag vaknade var strömmen totalt väck. En timme tog det innan den återvände. Undrar just varför det var strömavbrott nu. Det är ju jättefint väder.
Nu får det vara dags för en dusch innan jag ska hämta Cathrinen på tågstationen.
Giftermål
Plötsligt stod jag med min mamma i en butik med bröllopsringar. Jag hade väl sent omsider insett att den där ringen kanske inte var så fin. Därför provade jag alla ringar som fanns. Det var inte speciellt många, kan jag intyga. En ring i varje monter, på sin höjd. Till slut hittade jag ringen jag ville ha. Den såg exakt likadan ut som min mammas vigselring, fast med ett par stenar färre. Vi diskuterade det komiska i att gå runt med likadana ringar. Sedan vaknade jag.
Jag gissar att allt prat om bröllop, barn och husköp omedvetet har naglat sig fast i min hjärna.
Halvårsdag
Har varit på en lång shoppingrunda. Den gav rätt bra resultat, faktiskt. Två linnen, som jag kan komma att trivas ihop med. Dessutom passade jag på att vara social med en hel del folk. Ganska bra jobbat av mig att hinna med så mycket på en dag.
